Här är en bild från Stina Wirséns underbara sketch-wall på bokmässan förra helgen. Pennor fanns utplacerade längs med väggen och alla förbipasserade fick vara med och färglägga illustrationerna och lägga till egna. Älskar sådanna här medskapande projekt. Det är så spänande att se vad det blir av det och viktigt att öppna upp för offentlig konst. 
 
 
För ett par dar sedan var jag på Röhska muséets utställning med Tonie Lewenhaupts donationer av modekläder. Modehistoria är så spännande tycker jag. Det är så mycket som kommuniceras med hjälp av kläder men som vi inte reflekterar över. Det blir liksom som ett hemligt språk som hela tiden talas över huvudet på oss. Senare när man ser tillbaka på historiska trender blir det mer uppenbart att en viss stil eller ett visst plagg bar med sig något särskilt, eller uppstod som en reaktion på någonting i samtiden. 
 
 
Den här dräkten är en sådan sammansättning som tydligt vill säga någonting, tycker jag. Modeformgivaren heter Thierry Muglers och dräkten, som kallas för "The Power Suit", är från slutet av 1980-talet går att läsa i utställningens infoblad. Kurvig, mörk, med kort snäv kjol och breda, runda axlar tillsammans med kolsvarta strumpbyxor, hatt och höga klackar. En slags mix av steriotyp manlighet och kvinnlighet. 
 
Igår hade en vän till mig som är koreograf, Linda Wardal, premiär för sin föreställning "Sida vid sida" på Stora Teatern i Göteborg. Kortfattat beskrivs föreställningen så här av produktionen: 

"Sida vid sida är en föreställning med romska och svenska musiker och dansare. Alla bor de i samma stad, några tillfälligt, andra permanent. Men vad innebär det att vara en del av staden?"
 
Vi introducerades till föreställningen av en sprudlande glad kvinna på både svenska och lite romani. Sedan följde en knapp timmes dansföreställning där fyra unga svenska dansare stod för det mesta av samtidsdansen, accompanierade av tre romska musiker. 
 
Det fanns en mystik i rummet enda från start, upplevde jag, då samtliga medverkande smög in med stora självporträtt framför sina ansikten. Vilka var dessa människor? Vad har de för koppling till varandra? Vad vill de egentligen säga oss? Tänker att det egentligen är ganska likt hur det är att möta människor runt om sig i sin stad. Vi vet inte så mycket om varandra, men vi ser varann och lever sida vid sida. 
 
Framförallt tyckte jag om en av danserna då de fyra tjejerna dansade som i en ring. De såg ut som att de hälsade på varandra och dansade sedan snabbare och snabbare och snurrade bakom varandras ryggar och sedan tillbaka vid sidan av varann, med ett länge avstånd. Jag tyckte den här dansen var ganska talande för hur vi ofta beter oss. Vi hälsar och är artiga, är vänner men sviker endå. Människor går bakom ryggen. Vi skyndar oss och stressar. Det tar på våra relationer och vår gemenskap.
 
Som kontrast till denna dans stod den då mannen som spelade dragspel dansade med en av de blonda unga tjejerna. De var en samspelande dans där de rörde sig i harmoni och tog på varandra som för att leda den andre rätt och vidga dens perspektiv både på sig själv och sin motpart. Tyckte det var fint. Vågar vi sträcka ut en hand och ta del av en liten bit av en annan människas livsöde tror jag inte vi kan gå tillbaka till den vi en gång var. Det förändrar oss, öppnar upp och får oss att lyfta av masken.
 
Vill rikta en stor eloge till Linda och hela hennes ensemble som under så lång tid har arbetat med att realisera detta projekt. Jag tror verkligen på kulturen som mötesplats och knutpunkt för samhörighet och förståelse.
 
 Hela ensemblen tackar och tar emot rosor efter föreställningen