För ett par dar sedan var jag på Röhska muséets utställning med Tonie Lewenhaupts donationer av modekläder. Modehistoria är så spännande tycker jag. Det är så mycket som kommuniceras med hjälp av kläder men som vi inte reflekterar över. Det blir liksom som ett hemligt språk som hela tiden talas över huvudet på oss. Senare när man ser tillbaka på historiska trender blir det mer uppenbart att en viss stil eller ett visst plagg bar med sig något särskilt, eller uppstod som en reaktion på någonting i samtiden. 
 
 
Den här dräkten är en sådan sammansättning som tydligt vill säga någonting, tycker jag. Modeformgivaren heter Thierry Muglers och dräkten, som kallas för "The Power Suit", är från slutet av 1980-talet går att läsa i utställningens infoblad. Kurvig, mörk, med kort snäv kjol och breda, runda axlar tillsammans med kolsvarta strumpbyxor, hatt och höga klackar. En slags mix av steriotyp manlighet och kvinnlighet. 
 
 
Inspirerad av Wendy Browns bok "Undoing the demos" som jag studerat nu under kursen jag läser, kultur och demokrati, skapade jag detta lilla konstverk i veckan. Igår placerade jag det i vårt gemensamma vardagsrum.
Browns bok handlar om demokratins kris och hur neoliberalismen sipprat sig ner i varje område av vårt samhälle idag. Det har blivit det enda alternativet för samhällsstyrning och det som präglar vårt sätt att tänka om oss själva, vårt samhälle och omvärld. Brown varnar för att det inte längre finns utrymmen för att drömma om en annan verklighet. Det finns inga platser för samtal och kritisk diskussion kring vad vi kallar för demokrati och vad som skulle kunna ersätta eller omfördela den makt som idag ett fåtal besitter.
 
Jag kan hålla med Brown om att det saknas både rum och tid för att reflektera över den värld vi vill leva i. Mycket pessimism hörs från olika håll om att allt går åt skogen men man har inga förslag på alternativa utvägar som man själv är beredd att kämpa för . När vi under de senaste veckorna har läst om historiska epoker av medborgarrättsrörelser, arbetarrörelser, kvinnors frigörelser blir jag förundrad över människors kollektiva kämparglöd och undrar över vart den har tagit vägen. Tillsammans kan vi åstakomma så mycket. Tillsammans kan vi förändra samhället. Tillsammans är vi samhället. 
 
 
 
 
 
 
 
Samling runt fikabordet för att lyfta upp vad vi kan göra mot orättvisorna i världen.
 
Idag är det dags för oss Diakoniaaktivister att träffas igen för veckomöte. Om du inte är med i någon förening, församling, studiecirkel eller på samtalsforum på något annat sätt kan jag verkligen varmt rekomendera detta!
 
Det finns inget så lärorikt som att få prova sina egna ståndpunkter i ett samanhang med högt i tak och där en blandning av människor möts.